Polisanmält annan hundägare!

Har jag gjort rätt eller har jag överdrivit?
I dag polisanmälde jag nämligen en annan människa - en hundägare och tillika områdesgranne!

Detta är vad som hände:
Jag går ut i skogen (på en bred skogsväg). Med mig har jag min mycket snart 14-åriga Foxterriertik Tussa. Tussa är antagligen helt döv på ena örat (för hon kan inte längre ta riktningen när jag ropar på henne) och överlag är väl hörseln sämre även på det andra örat, för man måste PRATA HÖGT med henne. (Finns en fördel med sämre hörsel på gamla hundar - hon hör inte längre nyårssmällarna!). Dessutom ser hon mycket sämre - jag måste vifta med armarna ibland för att hon ska se var jag är. Och så verkar hon ha börjat bli lite lagom så där dement - hon hänger inte med alla gånger helt enkelt.

Sjuklig är hon också, så till vida att kroppen inte är lika ung och spänstig längre. Hon kan inte gå uppför trappor och inte hoppa upp i sängen. Men hon är glad och nöjd. Sover mycket, äter mycket och vill gärna gå sina pensionärspromenader. Det går inte fort men hon har inte bråttom heller.

Tagen i november 2011 - 13½ år.

Tussa har alltid varit extremt snäll - skulle inte göra en fluga förnär. Skäller aldrig. Jagar inte. Och hon är uppfostrad som en brukshund så hon lyder. Hon är därmed i princip alltid lös. Jo, jag inser att hon nog inte har så mycket terrier i sig...

Allt detta sammantaget gör att jag är väldigt restriktiv på vem Tussa får hälsa på numera. Bara snälla hundar är välkomna, oavsett storlek. Vet jag inte så antingen ber jag dem att ha koll på sin hund (om den är lös) och säger att jag vill bara passera utan att de hälsar. Eller så tar jag in henne till sidan och så promenerar vi förbi den andra kopplade hunden med kommandot "passera", som Tussa kan. Oftast inga problem.

En fascinerande situation är de hundägare som har låååånga koppel på sina hundar alternativt att de har dem i flexikoppel. Då far hundarna omkring sin ägare med en omkrets på åtskilliga meter. Fast jag säger att jag bara vill passera utan att de hälsar så händer ingenting. "Javisst" kan jag få till svar och så ställer de sig, mitt på "vägen". Och jag undrar hur människan tänker! De har ju i princip omöjliggjort någon som helst form av passage, då deras hund med lätthet skulle nå Tussa när vi passerar. Så jag suckar, tar in Tussa på sidan och så går vi ut i skogen några meter och passerar ekipaget. Kvar på stigen står då ägaren och en hund som far omkring i kopplet och de tittar på mig. "Vad duktig han är!" hör jag ofta om min tik. Uppenbarligen ser hon väldigt maskulin ut för hon är alltid en hane. En hane utan snopp och testiklar. Ser folk inte det? Och så har jag lust att replikera "Ja, din hund kan också bli så här lydig och du bara ansträngde dig en enda ynklig liten smula! Hundar föds inte så här." Ibland tycks tydligen folk tro att vissa hundar föds lydiga - och att de själva  hade oturen att köpa en hund som föddes oåterkalleligen olydig. Jag blir så trött på somliga hundägare....

Så, en lång introduktion för att för läsaren ska förstå förutsättningarna, eller vad jag ska kalla dem, till vad som komma skulle.

Jag går alltså på denna breda stig och mot mig kommer en kopplad hund - i sele, inte i halsband. I storlek ungefär som Tussa men med mycket hår. Jag kan hundraser - men uppenbarligen inte alla för jag går bet på denna. Trasselsudd modell mindre - om ni förstår. Kan ju till och med vara en blandning. Allt hängande hår gör att jag inte ser om hunden har en pistol eller inte. Jag känner inte igen ekipaget och då jag ser att hunden studsar upp-och-ner och fram-och-tillbaka, inser jag att jag inte vill att Tussa ska bli hälsad på av denna hund. För vild för henne i hennes situation som sagt.

Så jag stannar Tussa (som går lite framför mig) och tar in henne till vänstra sidan. Jag tar mig långt ut på vänster kant och tittar på ekipaget för att se om husse har agerat på något sätt. Typ kortat kopplet och tagit in sin hund på sin vänstra sida och ut på den andra kanten så att vi lugnt kan passera varandra.
Husse har kortat kopplet så jag ser att jag kan komma förbi. "Passera" säger jag till Tussa och nu är det väl ca en 3-4 meter kvar. Jag tittar på Tussa med ena ögat och på det andra ekipaget med andra ögat. Ser att husse böjer sig ner. "Bra", hinner jag tänka, då ska han kanske lugna ner sin hund som hoppar omkring i selen. Kanske bara hålla en lugnande hand på ryggen på den. Men vad händer? Jo, han kopplar loss hunden. Hunden far iväg som en raket rakt in i sidan på Tussa och hugger henne!!!!!!!

Sedan kommer jag inte ihåg den exakta ordväxlingen mellan oss tvåbeningar, för jag blev tämligen upprörd och sa till  mannen, "Du kan ju inte släppa din hund om den är aggressiv!". Tussa skrek till och vacklade - ärligt talat tror jag inte ens hon insåg vad som hände, med tanke på hennes syn och hörsel! Helt plötsligt bara blir hon huggen i sidan. Den andra hunden far bakåt och väntade sig antagligen någon form av reaktion från Tussa. Den kanske var sugen på ett uppfriskande slagsmål. Den verkade vara tillräckligt taggad för det i alla fall. Men Tussa har aldrig gett igen, aldrig någonsin. Hon blir bara rädd (och antagligen förkrossad).

Ordväxlingen har under tiden stegrats mellan oss ägare och för att göra en lång och hård ordväxling kort och koncis, ansåg mannen att min hund Tussa hade provocerat hans hund bara genom att vara lös! Att min hund var snäll och dessutom lydig och gick vid min vänstra sida - det var för mannen helt irrelevant! Var hon lös - då fick hans hund också vara lös, oavsett om den var snäll eller inte, lydig eller inte. För den blev ju så "provocerad" annars! (Mannen använde ordet "provocerad", men frågan är vem som egentligen kände sig provocerad.)

Mannen bad inte om ursäkt för att hans hund huggit min. Han brydde sig inte ens om att fråga om allt gått bra. Ödmjukhet ingick antagligen inte ens i hans begreppsvärld. Hans åsikt var i princip att allt var min hunds fel och att jag fick skylla mig själv!

Alltså, jag har varit hundägare i, vad är det, 35 år vid det här laget och jag har hört mycket genom åren. Men denna variant var fullkomligt ny för mig! Att en annans lydiga lösa hund kan vara så provocerande att man då som ägare känner sig tvungen att släppa sin egen olydiga och uppenbarligen något aggressiva hund.... All normal vett och sans, för att inte tala om uppfostran, etikett och intelligens säger ju att man då i stället INTE skulle ha släppt sin hund!!

Jag började känna att detta är ju inte klokt. Att hundar råkar i gruff och till och med ibland råkar i rejäla slagsmål med varandra, det har jag varit med om. Men då brukar ägarna bete sig som normala människor och be om ursäkt, "förlåt, förlåt" och stanna kvar och kolla om det blivit några skador, med mera. Men denne mannen var fullständigt ointresserad av att föra ett normalt samtal - eller att ens bete sig normalt!

"Du vet att jag kan polisanmäla dig för detta", ropade jag efter honom (för han stannade aldrig ens upp och hans virvelvind till hund hade gett upp på en fight med Tussa och farit iväg).
"Var bor du?", vrålade jag då han nu kommit en bit på stigen.
Och under över alla under - han ropade tillbaka sin adress!!

Tussa verkade ha lugnat ner sig efter attacken, så vi fortsatte vår promenad. Inga synliga sår heller. Hon har tjock päls, korthårig som hon är. Så det blir i bästa fall bara ett blåmärke.

Väl hemma kollar jag upp på Eniro vad mannen heter. Ringer till skattemyndigheten och får hans personnummer (och inkomst av bara farten!). Ringer så till Polisen som självklart tycker jag ska polisanmäla händelsen!

Den kvinnliga polisen skrattade och tyckte att jag var väl förberedd med namn, adress, telefonnummer och personnummer på den jag ville polisanmäla! Självklart! Ordning och reda - thats's me!

Hunden i fråga är redan "känd" i området på andra sätt - om inte annat så skäller den i timmar ibland på dagtid. Antagligen när den är ensam hemma. Men det kunde jag tyvärr inte ta upp i anmälan.

"Vill du veta vad som händer i detta ärende framöver?", frågar den trevliga poliskvinnan mig.
Självklart vill jag veta vad som nu kommer att ske! Jag antar att jag får en kopia på anmälan också.

Nu ska jag skriva till styrelsen i den föreningen mannen bor i och berätta att jag har polisanmält en av deras medlemmar. Kan ju kanske vara bra för dem att veta - speciellt som det finns lite andra småirriterande anmärkningar tydligen.

Gjorde jag rätt? Hur skulle DU ha gjort?