Vuxna som mobbar barn - hur hanterar man det?

Det var en gång en Liten Flicka som skulle börja i förskoleklass. Hon kände ingen av de andra barnen … men strax så hittade hon en själsfrände i en annan liten flicka. Första dagen, redan på skolgården, fann de varandra och kände att de trivdes ihop. Första träffen med den nya klassen slutade lyckligt för den Lilla Flickan! Hon hade fått en kompis redan första dagen! Många av de andra barnen hade gått på samma dagis och kände redan varandra och hade redan sina bästisar. Det är inte lätt att komma ny till klassen, oavsett ålder. Inte alltid hittar små barn nya kompisar så där snabbt, så Mamman och Pappan var nöjda med hur det hade börjat för den Lilla Flickan. På hennes första dag i förskoleklass.

Dagarna gick … och veckorna gick. Och till slut gick både ett och två år. De två små flickorna lekte jämt. De passade så bra ihop och de var bästisar.  Under skoltid, det vill säga. Det var lite knepigare på eftermiddagar, helger och lov. Flickorna ville så gärna leka med varandra men det fanns så mycket annat som alltid kom i vägen. Den andra flickan – som dessutom hade en tvillingbror – kunde inte så ofta. Eller rättare sagt, hennes mamma kunde inte så ofta. Eller hur var det nu? Skulle flickorna leka med varandra, eller? Men den andra mamman skulle laga mat och hon skulle klippa gräset och hon skulle dammsuga och ojojoj vad hon skulle göra en massa saker som gjorde att flickorna inte kunde leka.

Mamman och Pappan till den Lilla Flickan, som hade en Bästis i klassen, försökte på bästa sätt att förklara för sin lilla dotter att hon inte kunde leka på helgen med sin Bästis för Bästisens mamma skulle klippa gräset. Eller var det Bästisens pappa som skulle klippa gräset? Den Lilla Flickan förstod inte varför hon inte kunde leka med sin Bästis fast Bästisens mamma behövde dammsuga. Det förstod inte i och för sig inte Mamman eller Pappan heller och tittade frågande på varandra.

Mamman och Pappan ringde lite emellanåt till Bästisens föräldrar och försökte boka upp någon tid när det passade. När det inte behövde dammsugas eller klippas gräs. Men det konstiga var att det aldrig verkade finnas någon tid mellan dammsugningarna och gräsklippningarna!

Och den Lilla Flickan började tycka att det var väldigt tråkigt för det var ju hennes Bästis. Och så började både hon och Mamman och Pappan höra vid hämtningar och lämningar på skolan, att Bästisen hade lekt med både den ena och den andra av de andra flickorna i klassen. Emellan gräsklippningarna och dammsugningarna. Men Bästisen och den Lilla Flickan fortsatte leka mest med varandra på dagtid – det kunde fröknarna också bekräfta.

Mamman och Pappan slutade att ringa till Bästisens föräldrar. Det var ju ingen idé längre tyckte de.   Att försöka förklara för den Lilla Flickan att de inte trodde att det var någon idé att ens försöka få till en lek till helgen – det var inte så lätt. Men Mamman och Pappan tyckte det började bli lite väl jobbigt att höra om gräset som behövde klippas och dammsugaren som måste suga – mest hela tiden som det verkade.  Så den Lilla Flickan var rätt ensam på eftermiddagar och helger för hon ville bara leka med sin Bästis. Men Bästisen lekte mycket med sin tvillingbror – när hon nu inte lekte med någon annan flicka i klassen – som hon inte lekte med på dagtid i skolan!

Den Lilla Flickan blev lite ensam och utanför i klassen, för hon ville inte leka med några andra flickor. Och en dag får Mamman höra att en annan flicka i klassen – kanske var det till och med flera flickor – hade fått vykort från Bästisen när denna varit på semester. Men den Lilla Flickan hade inget vykort fått. Och ändå var de bästisar – på dagtid när inga dammsugare eller gräsklippare hindrade dem.

Den mörka hårda sanningen blev mer och mer uppenbar för Mamman och Pappan. Bästisens mamma ville helt enkelt  inte att deras dotter skulle leka med den Lilla Flickan. Av någon outgrundlig anledning. Vad var det som hade hänt? Vad var fel?

Det framstod snart med en förkrossande tydlighet att Bästisen ”lekte” med de populära mammornas flickor! För visst fanns det populära mammor – och mindre populära mammor. Vad som gör en populär mamma är inget som Mamman någonsin förstod. De med störst hus? De med flest Vuittonväskor från senaste shoppingen i Paris? Mamman och Pappan bodde ju ”bara” i en lägenhet – och inget gräs hade de därmed att klippa. Kunde det spela någon roll? Oavsett hur många golv de hade att dammsuga!

Mamman och Pappan pratade med varandra och försökte förstå. Varför får inte bästisar leka med varandra? De pratade till slut med Fröken och berättade om den Lilla Flickan och hennes Bästis som aldrig fick leka med varandra på fritiden. Men den snälla Fröken kunde bara bekräfta att Skolan inte hade befogenheter att blanda sig i hur föräldrar och barn agerade utanför skolan. Hon beklagade och föreslog att Mamman och Pappan skulle prata med Bästisens föräldrar. Men ingen trodde det skulle göra någon skillnad.

Vad är det som har hänt och VARFÖR frågade sig Mamman och Pappan många gånger! Och så en dag – föll allt på plats! Med skrämmande tydlighet.

Det var en eftermiddag på skolgården. En dag med aktiviteter som involverade skolans alla klasser. Massor av barn och föräldrar och kanske både släkt och vänner.  Och grannar och skolpersonal. Då var Bästisens mamma ansvarig för någonting och pratade i en mikrofon till alla barn och vuxna som var samlade. Liten och späd var hon där hon stod. Med kort blont hår. Propert klädd och ett allvarligt ansikte. Men så helt plötsligt, mitt i en paus, förvreds ansiktet i en hemsk grimas! Det var över på en sekund. Så kom det igen! Ögonen kneps ihop, munnen liksom vreds i en kramp där underkäken fortsatte längre ut åt sidan än överkäken. Halsmusklerna stramades åt.  Och igen och igen! Händerna skakade med micken, men så lugnade sig ansiktet och mamman fortsatte prata.

Då, efter flera års frågetecken var det som att svaret stod skrivet i det krampande ansiktet. Bästisens mamma hade tics. Allvarliga tics! Hon kanske till och med led av Tourettes syndrom och gick på medicin. Dessa kramper i ansiktet dök kanske upp endast när hon var i en stressad situation – som nu, när hon skulle prata med alla de samlade människorna under några minuter.

Fler måste ha sett denna förvridning av ansiktet, även om Bästisens mamma snabbt vände sig bort för att dölja de värsta grimaserna. Men vuxna som vi är så säger vi inget – vi låtsas inte om det.

Men, här fanns ju svaret! Pusslet hade äntligen fallit till ro och visade sin hemska bild. Bilden av en mamma som också hade varit en liten flicka en gång. En liten flicka som kanske gjorde konstiga grimaser inför klassen när hon skulle redovisa en uppgift. Hur klassen skrattade och retade den lilla flickan, som dessutom var uppväxt på en liten ort ute i landet. Alla på den orten visste säkert vem den grimaserande lilla flickan var. Rykten och elakheter far som stormvindar – kanske var inte ens alla vuxna på orten så snälla mot den lilla grimaserande flickan? Så ur pusslet framträder en tanig kortväxt liten flicka som var mobbad för sina tics – och kanske andra konstigheter också. En liten flicka som kanske hade ett helvete rent ut sagt, genom hela sin skoltid. En liten flicka som blev svårt skadad under sin skoltid. Som flyttade från den lilla orden så fort hennes korta små ben hade växt sig tillräckligt långa för att våga ta det stora steget att flytta hemifrån. Bort från sina förövare. Och i sitt skadade sinne växte sig kanske en tanke allt starkare: ”När jag får barn ska de inte behöva utså samma helvete som jag fick! När jag får barn ska jag de tillhöra de populäras skara. Det ska jag se till!”

Så den skadade lilla flickan växte upp till en skadad mamma. Den skadade mamman fick två, till synes, normala barn – inga tics eller grimaser eller andra konstigheter hade synts eller rapporterats genom åren.

Och vad gör en skadad mamma – som fortfarande lider av svåra tics? Jo, hon gör ALLT för att hennes egen dotter ska bli en populär flicka i klassen. Och i den planen ingår knappast att umgås med flickor som inte tillhör de populäras skara. Och vars mammor inte heller tillhör de populäras skara.

Och då varken den Lilla Flickan eller hennes Mamma eller Pappa tillhörde de populäras exklusiva lilla skara i klassen – så kunde man ju bara inte umgås med dem! Den opopulära ställningen kunde ju smitta av sig – Gud förbjude! Så då är det bättre att ringa till de populära mammorna och boka lektid med deras populära döttrar. Man tvingar sin dotter på andras döttrar – tills de till slut BLIR kompisar. Då säkerställer man att ens dotter också blir populär. Och så kan man själv genomleva sin egen helvetiska barndom en gång till, genom sin mera lyckliga dotter.  Som antagligen själv inte fattar någonting av vad som händer omkring henne!

Men den Lilla Flickans Mamma hoppas att Bästisen en dag ska fråga sin mamma – ”Mamma, varför slutade jag och den Lilla Flickan leka? Vi var ju bästisar i flera år!” Då vill den Lilla Flickans Mamma vara där och höra den skadade mammans förklaringar!

Så säg inte att bara barn är elaka – och mobbar varandra! Eller att vuxna mobbar andra vuxna. Det finns mammor – före detta mobbade mammor - som mobbar andras barn! Och det finns ingen instans som hanterar dessa omständigheter. Det faller mellan myndigheterna så att säga.

Så vad hände med den Lilla Flickan då? Jodå, hon fick till slut inse att hon tappat sin Bästis. Än idag kommer hon ihåg vad ledsen hon var att Bästisen aldrig kunde leka på fritiden. Och vad arg hon var på Mamman och Pappan som inte kunde få till det. Tills Mamman och Pappan en dag när hon blivit äldre, berättade sanningen för den Lilla Flickan. En sanning som ingen människa vill, eller ska behöva, höra – varken barn eller vuxen. ”Du var inte tillräckligt populär i klassen för att Bästisen skulle få leka med dig!”

Men åren går – som tur är – och idag har den Lilla Flickan många nya bästisar. Men den Lilla Flickan och Bästisen låtsas inte om varandra när de ses – fast de fortfarande bor nära varandra.

Och den skadade mamman har kanske slutat klippa gräset och dammsuga sina golv så ofta….

Polisanmält annan hundägare!

Har jag gjort rätt eller har jag överdrivit?
I dag polisanmälde jag nämligen en annan människa - en hundägare och tillika områdesgranne!

Detta är vad som hände:
Jag går ut i skogen (på en bred skogsväg). Med mig har jag min mycket snart 14-åriga Foxterriertik Tussa. Tussa är antagligen helt döv på ena örat (för hon kan inte längre ta riktningen när jag ropar på henne) och överlag är väl hörseln sämre även på det andra örat, för man måste PRATA HÖGT med henne. (Finns en fördel med sämre hörsel på gamla hundar - hon hör inte längre nyårssmällarna!). Dessutom ser hon mycket sämre - jag måste vifta med armarna ibland för att hon ska se var jag är. Och så verkar hon ha börjat bli lite lagom så där dement - hon hänger inte med alla gånger helt enkelt.

Sjuklig är hon också, så till vida att kroppen inte är lika ung och spänstig längre. Hon kan inte gå uppför trappor och inte hoppa upp i sängen. Men hon är glad och nöjd. Sover mycket, äter mycket och vill gärna gå sina pensionärspromenader. Det går inte fort men hon har inte bråttom heller.

Tagen i november 2011 - 13½ år.

Tussa har alltid varit extremt snäll - skulle inte göra en fluga förnär. Skäller aldrig. Jagar inte. Och hon är uppfostrad som en brukshund så hon lyder. Hon är därmed i princip alltid lös. Jo, jag inser att hon nog inte har så mycket terrier i sig...

Allt detta sammantaget gör att jag är väldigt restriktiv på vem Tussa får hälsa på numera. Bara snälla hundar är välkomna, oavsett storlek. Vet jag inte så antingen ber jag dem att ha koll på sin hund (om den är lös) och säger att jag vill bara passera utan att de hälsar. Eller så tar jag in henne till sidan och så promenerar vi förbi den andra kopplade hunden med kommandot "passera", som Tussa kan. Oftast inga problem.

En fascinerande situation är de hundägare som har låååånga koppel på sina hundar alternativt att de har dem i flexikoppel. Då far hundarna omkring sin ägare med en omkrets på åtskilliga meter. Fast jag säger att jag bara vill passera utan att de hälsar så händer ingenting. "Javisst" kan jag få till svar och så ställer de sig, mitt på "vägen". Och jag undrar hur människan tänker! De har ju i princip omöjliggjort någon som helst form av passage, då deras hund med lätthet skulle nå Tussa när vi passerar. Så jag suckar, tar in Tussa på sidan och så går vi ut i skogen några meter och passerar ekipaget. Kvar på stigen står då ägaren och en hund som far omkring i kopplet och de tittar på mig. "Vad duktig han är!" hör jag ofta om min tik. Uppenbarligen ser hon väldigt maskulin ut för hon är alltid en hane. En hane utan snopp och testiklar. Ser folk inte det? Och så har jag lust att replikera "Ja, din hund kan också bli så här lydig och du bara ansträngde dig en enda ynklig liten smula! Hundar föds inte så här." Ibland tycks tydligen folk tro att vissa hundar föds lydiga - och att de själva  hade oturen att köpa en hund som föddes oåterkalleligen olydig. Jag blir så trött på somliga hundägare....

Så, en lång introduktion för att för läsaren ska förstå förutsättningarna, eller vad jag ska kalla dem, till vad som komma skulle.

Jag går alltså på denna breda stig och mot mig kommer en kopplad hund - i sele, inte i halsband. I storlek ungefär som Tussa men med mycket hår. Jag kan hundraser - men uppenbarligen inte alla för jag går bet på denna. Trasselsudd modell mindre - om ni förstår. Kan ju till och med vara en blandning. Allt hängande hår gör att jag inte ser om hunden har en pistol eller inte. Jag känner inte igen ekipaget och då jag ser att hunden studsar upp-och-ner och fram-och-tillbaka, inser jag att jag inte vill att Tussa ska bli hälsad på av denna hund. För vild för henne i hennes situation som sagt.

Så jag stannar Tussa (som går lite framför mig) och tar in henne till vänstra sidan. Jag tar mig långt ut på vänster kant och tittar på ekipaget för att se om husse har agerat på något sätt. Typ kortat kopplet och tagit in sin hund på sin vänstra sida och ut på den andra kanten så att vi lugnt kan passera varandra.
Husse har kortat kopplet så jag ser att jag kan komma förbi. "Passera" säger jag till Tussa och nu är det väl ca en 3-4 meter kvar. Jag tittar på Tussa med ena ögat och på det andra ekipaget med andra ögat. Ser att husse böjer sig ner. "Bra", hinner jag tänka, då ska han kanske lugna ner sin hund som hoppar omkring i selen. Kanske bara hålla en lugnande hand på ryggen på den. Men vad händer? Jo, han kopplar loss hunden. Hunden far iväg som en raket rakt in i sidan på Tussa och hugger henne!!!!!!!

Sedan kommer jag inte ihåg den exakta ordväxlingen mellan oss tvåbeningar, för jag blev tämligen upprörd och sa till  mannen, "Du kan ju inte släppa din hund om den är aggressiv!". Tussa skrek till och vacklade - ärligt talat tror jag inte ens hon insåg vad som hände, med tanke på hennes syn och hörsel! Helt plötsligt bara blir hon huggen i sidan. Den andra hunden far bakåt och väntade sig antagligen någon form av reaktion från Tussa. Den kanske var sugen på ett uppfriskande slagsmål. Den verkade vara tillräckligt taggad för det i alla fall. Men Tussa har aldrig gett igen, aldrig någonsin. Hon blir bara rädd (och antagligen förkrossad).

Ordväxlingen har under tiden stegrats mellan oss ägare och för att göra en lång och hård ordväxling kort och koncis, ansåg mannen att min hund Tussa hade provocerat hans hund bara genom att vara lös! Att min hund var snäll och dessutom lydig och gick vid min vänstra sida - det var för mannen helt irrelevant! Var hon lös - då fick hans hund också vara lös, oavsett om den var snäll eller inte, lydig eller inte. För den blev ju så "provocerad" annars! (Mannen använde ordet "provocerad", men frågan är vem som egentligen kände sig provocerad.)

Mannen bad inte om ursäkt för att hans hund huggit min. Han brydde sig inte ens om att fråga om allt gått bra. Ödmjukhet ingick antagligen inte ens i hans begreppsvärld. Hans åsikt var i princip att allt var min hunds fel och att jag fick skylla mig själv!

Alltså, jag har varit hundägare i, vad är det, 35 år vid det här laget och jag har hört mycket genom åren. Men denna variant var fullkomligt ny för mig! Att en annans lydiga lösa hund kan vara så provocerande att man då som ägare känner sig tvungen att släppa sin egen olydiga och uppenbarligen något aggressiva hund.... All normal vett och sans, för att inte tala om uppfostran, etikett och intelligens säger ju att man då i stället INTE skulle ha släppt sin hund!!

Jag började känna att detta är ju inte klokt. Att hundar råkar i gruff och till och med ibland råkar i rejäla slagsmål med varandra, det har jag varit med om. Men då brukar ägarna bete sig som normala människor och be om ursäkt, "förlåt, förlåt" och stanna kvar och kolla om det blivit några skador, med mera. Men denne mannen var fullständigt ointresserad av att föra ett normalt samtal - eller att ens bete sig normalt!

"Du vet att jag kan polisanmäla dig för detta", ropade jag efter honom (för han stannade aldrig ens upp och hans virvelvind till hund hade gett upp på en fight med Tussa och farit iväg).
"Var bor du?", vrålade jag då han nu kommit en bit på stigen.
Och under över alla under - han ropade tillbaka sin adress!!

Tussa verkade ha lugnat ner sig efter attacken, så vi fortsatte vår promenad. Inga synliga sår heller. Hon har tjock päls, korthårig som hon är. Så det blir i bästa fall bara ett blåmärke.

Väl hemma kollar jag upp på Eniro vad mannen heter. Ringer till skattemyndigheten och får hans personnummer (och inkomst av bara farten!). Ringer så till Polisen som självklart tycker jag ska polisanmäla händelsen!

Den kvinnliga polisen skrattade och tyckte att jag var väl förberedd med namn, adress, telefonnummer och personnummer på den jag ville polisanmäla! Självklart! Ordning och reda - thats's me!

Hunden i fråga är redan "känd" i området på andra sätt - om inte annat så skäller den i timmar ibland på dagtid. Antagligen när den är ensam hemma. Men det kunde jag tyvärr inte ta upp i anmälan.

"Vill du veta vad som händer i detta ärende framöver?", frågar den trevliga poliskvinnan mig.
Självklart vill jag veta vad som nu kommer att ske! Jag antar att jag får en kopia på anmälan också.

Nu ska jag skriva till styrelsen i den föreningen mannen bor i och berätta att jag har polisanmält en av deras medlemmar. Kan ju kanske vara bra för dem att veta - speciellt som det finns lite andra småirriterande anmärkningar tydligen.

Gjorde jag rätt? Hur skulle DU ha gjort?

Hundens språk & tankar

Ansgarskyrkan på Lidingö bjöd på lite annorlunda andlig upplevelse ikväll när Per Jensen höll föredrag om hundens språk och tankar. Per är professor i etologi vid Linköpings universitet men åker runt i landet och håller olika föreläsningar. Per forskar på höns - och äger två ouppfostrade dansk-svenska gårdshundar! Men hundars språk och deras utveckling, det är något han kan.

Forskningen på hund exploderade för 10-15 år sedan. Innan dess fanns det inte så mycket - vilket undertecknad kan intyga..... Jag gjorde mitt examensarbete inom etologi på dåvarande Statens Hundskola i Sollefteå med Erik Wilsson som handledare. Då 1981, ansågs det inte riktigt seriöst att studera tamdjur. Produktionsdjur (höns, kossor, mm) ja, men hundar och katter.... njaaää. Jag kommer ihåg hur jag fick thaja mig till att få göra mitt examensarbete på hundar..... Det var tider det. ;-)

Tillbaka till kvällen... Per intresserar sig för hur hunden kommunicerar med oss människor och hur detta har evolverat fram. Vi hundägare vet ju av egen erfarenhet en hel del om hur våra hundar "pratar" med oss - men att få det bevisat i vetenskapliga kretsar. Det är en helt annan sak.

Och att hunden kommer från vargen - det har vi också vetat länge. Så även om vi bedrivit systematisk rasavel på hunden i 150-200 år och hunden idag anses vara världens mest variationsrika art - så är den ändå bara en förklädda varg!

Stor-liten, långhårig-naken, ljus-mörk, ...

Hunden har följt människan i hela 15 000 år. Det är i alla fall så gamla boplatserna är där man hittat hundskelett. (Hundskallar har mer ihoptryckta skallar - så kan man se att det är från hund och inte från något annat!) I en grav från Israel - där jordbruket grundades - hittade man en ung kvinna som låg och höll om en liten valp! Ett långt aaaaaahhhhh hördes i publiken när Per berättade detta!

Men varifrån kommer då hunden - eller vargen? DNA-forskning har revolutionerat mycket forskning, så idag vet man att några Östasiatiska varghonor är hundens urmödrar!

Vargen träffade alltså på människan för ca 50 000 år sedan och slog följe med densamme - och blev en hund! En vad man kallar protodomesticering (fördomesticering) uppstod. Varför för 50 000 år sedan? Jo, det var då människan utvandrat från Afrika och nått Asien! Innan dessa kunde de inte ha träffat på varandra. Det finns inga vargar i Afrika.

Människan och hennes nya följeslagare vargen/hunden spred sig sedan från Östra Kina vidare åt alla väderstreck.

Österut, över ett fruset Berings sund, mot Nord-, Mellan- och Sydamerika. I Nordamerika fanns det vargar men DNA har visat att inga hundraser har utvecklats från dom. Man har hittat infrysta hundar i permafrosten i Alaska där DNA't visar att de härstammar från den Östasiatiska vargen.

Söderut mot Australien, där Dingon uppstod.
Västerut mot Europa och Afrika, där Basenjin uppstod.

Basenjin anses vara den mest primitiva hundrasen idag, dvs den har mest DNA gemensamt med vargen. Men Basenjin är ju inte så lik dagens varg kan man tycka. Men den Östasiatiska vargen är mycket annorlunda än den Nordliga vargen.

Dingo? Nej. Det är en Östasiatisk varg!

Så skedde då utvecklingen från varg till hund. En domesticering som vargen säkert delvis valde själv. Det var evolutionära fördelar för både hunden och människan. Hunden varnade och människan lämnade efter sig god mat (inälvor, mage, ben, med mera). Det var en symbios - helt enkelt en win-win situation.

Men, symbios har en del konsekvenser - de båda parterna blir beroende av varandra och kan till slut inte leva utan varandra. En situation som Per menar att det nu nästan är mellan människan och hunden! (Många hundhatare håller säkert inte med, men man måste se det på en icke-individnivå.)

Så varför blev det just vargen? Och inte något annat djur?

Per förklarar detta genom att visa en bild på Nordamerikanska vargar som jagar en bisonoxe. Hur flocken samarbetar. Och kommunicerar med varandra.

De färgglada pilarna har jag lagt in utifrån hur Per beskrev situationen. De visar vem vargarna har koll på med blicken. Den med röd pil är den som har ögonkontakt med bisonoxen - och kanske bäst kan bedöma djurets nästa steg. "Ska jag backa?" "Attackera?"

Denna bild hittade jag själv på nätet (/www.dinosaurcollector.150m.com/IceAge_na.html) och jag lade in färgglada pilar igen. Man ser ju verkligen likheten i sätt att jaga! Samma samarbete och kommunikation.

Nä, jag kan inte skriva om allt Per Jensen sa. Det är omöjligt. På dessa ca 2½ timmar hann han prata om så mycket mer. Vad ny forskning kommit fram till vad gäller t ex hundens kognitiva egenskaper kontra vargens (och chimpansens!), hur många ord en hund kan lära sig, med mera, med mera.

Per Jensen har en egen hemsida www.perjensen.se där man kan läsa om hans föreläsningar bland annat. Försök att gå på en helt enkelt! Eller övertala er lokala brukshundklubb att tillsammans med Medborgarskolan anordna ett dylikt evenemang, som skedde här ikväll! Det var väl värt pengarna!

Tack till Lidingö Brukshundklubb och Medborgarskolan på Lidingö som arrangerade denna föreläsning!

Cancuns (Mexiko) djurliv - del IV (små och stora vattendjur)

Ja, vad ser man mest när man snorklar eller dyker? Jo, fiskar, fiskar och åter fiskar. I olika storlekar, färger och former. Det är svårt att undvika att se fiskar i vattnet....

Skall nämnas att vi såg Barracuda vid flera tillfällen när vi snorklade! De är mäktigt stora. Samt muräna. Men, i avsaknad av vattenkamera får jag nöja mig med mina mentala bilder....

Men rockor finns. Vi såg på flera ställen och de påstods vara Amerikansk stingrocka. Den på bilden ovan var halvtam så till vida att den alltid kom in till stranden och "hälsade på". Det gick till och med att klappa den. Den gled makligt förbi och verkade inte bekommas av ett gäng nyfikna tvåbeningar i vattnet.

Detta hände på den lilla ön Isla Contoy. Ön anses vara den viktigaste boplatsen för sjöfåglar i hela Mexikanska karibien. Skyddad av den mexikanska regeringen sedan 1961 och förklarad som nationalpark 1998 har ön runt 150 migrerande och bofasta fågelarter. Mer om dessa fåglar i det förra blogginlägget.

Dolksvans

I lagunen (återigen vid Clipper Club hotell) såg vi Dolksvans - ett häftigt urtidsdjur. Den kallas ibland för Hästskokrabba eller Kungskrabba. Den har utvecklats mycket lite under flera hundra miljoner år - som ett levande fossil alltså!

Intressant varelse! Hjälp behövs för identifiering!

Ja, vattnet innehöll många spännande former - jag behöver hjälp med att artbestämma en del! Kommentera om du vet! TACK!

Ännu några spännande djur/växter - anemoner?

Krabba - men ärligt talat ser den lite död ut!

Småfisk - kryllar av dom vid bryggorna.

Barracuda - Sphyraena
Amerikansk stingrocka - Southern stingray - Dasyatis americana)
Dolksvans - Atlantic horseshoe crab - Limulus polyphemus