Det var en gång en Liten Flicka som skulle börja i
förskoleklass. Hon kände ingen av de andra barnen … men strax så hittade hon en
själsfrände i en annan liten flicka. Första dagen, redan på skolgården, fann de
varandra och kände att de trivdes ihop. Första träffen med den nya klassen
slutade lyckligt för den Lilla Flickan! Hon hade fått en kompis redan första
dagen! Många av de andra barnen hade gått på samma dagis och kände redan
varandra och hade redan sina bästisar. Det är inte lätt att komma ny till
klassen, oavsett ålder. Inte alltid hittar små barn nya kompisar så där snabbt,
så Mamman och Pappan var nöjda med hur det hade börjat för den Lilla Flickan.
På hennes första dag i förskoleklass.
Dagarna gick … och veckorna gick. Och till slut gick både
ett och två år. De två små flickorna lekte jämt. De passade så bra ihop och de
var bästisar. Under skoltid, det vill
säga. Det var lite knepigare på eftermiddagar, helger och lov. Flickorna ville
så gärna leka med varandra men det fanns så mycket annat som alltid kom i
vägen. Den andra flickan – som dessutom hade en tvillingbror – kunde inte så
ofta. Eller rättare sagt, hennes mamma kunde inte så ofta. Eller hur var det
nu? Skulle flickorna leka med varandra, eller? Men den andra mamman skulle laga
mat och hon skulle klippa gräset och hon skulle dammsuga och ojojoj vad hon
skulle göra en massa saker som gjorde att flickorna inte kunde leka.
Mamman och Pappan till den Lilla Flickan, som hade en Bästis
i klassen, försökte på bästa sätt att förklara för sin lilla dotter att hon inte
kunde leka på helgen med sin Bästis för Bästisens mamma skulle klippa gräset.
Eller var det Bästisens pappa som skulle klippa gräset? Den Lilla Flickan
förstod inte varför hon inte kunde leka med sin Bästis fast Bästisens mamma
behövde dammsuga. Det förstod inte i och för sig inte Mamman eller Pappan
heller och tittade frågande på varandra.
Mamman och Pappan ringde lite emellanåt till Bästisens
föräldrar och försökte boka upp någon tid när det passade. När det inte behövde
dammsugas eller klippas gräs. Men det konstiga var att det aldrig verkade
finnas någon tid mellan dammsugningarna och gräsklippningarna!
Och den Lilla Flickan började tycka att det var väldigt
tråkigt för det var ju hennes Bästis. Och så började både hon och Mamman och
Pappan höra vid hämtningar och lämningar på skolan, att Bästisen hade lekt med
både den ena och den andra av de andra flickorna i klassen. Emellan
gräsklippningarna och dammsugningarna. Men Bästisen och den Lilla Flickan fortsatte
leka mest med varandra på dagtid – det kunde fröknarna också bekräfta.
Mamman och Pappan slutade att ringa till Bästisens
föräldrar. Det var ju ingen idé längre tyckte de. Att
försöka förklara för den Lilla Flickan att de inte trodde att det var någon idé
att ens försöka få till en lek till
helgen – det var inte så lätt. Men Mamman och Pappan tyckte det började bli
lite väl jobbigt att höra om gräset som behövde klippas och dammsugaren som
måste suga – mest hela tiden som det verkade. Så den Lilla Flickan var rätt ensam på
eftermiddagar och helger för hon ville bara leka med sin Bästis. Men Bästisen
lekte mycket med sin tvillingbror – när hon nu inte lekte med någon annan flicka
i klassen – som hon inte lekte med på dagtid i skolan!
Den Lilla Flickan blev lite ensam och utanför i klassen, för
hon ville inte leka med några andra flickor. Och en dag får Mamman höra att en
annan flicka i klassen – kanske var det till och med flera flickor – hade fått
vykort från Bästisen när denna varit på semester. Men den Lilla Flickan hade
inget vykort fått. Och ändå var de bästisar – på dagtid när inga dammsugare
eller gräsklippare hindrade dem.
Den mörka hårda sanningen blev mer och mer uppenbar för
Mamman och Pappan. Bästisens mamma ville helt enkelt inte att deras dotter skulle leka med den Lilla
Flickan. Av någon outgrundlig anledning. Vad var det som hade hänt? Vad var
fel?
Det framstod snart med en förkrossande tydlighet att Bästisen
”lekte” med de populära mammornas flickor! För visst fanns det populära mammor
– och mindre populära mammor. Vad som gör en populär mamma är inget som Mamman
någonsin förstod. De med störst hus? De med flest Vuittonväskor från senaste
shoppingen i Paris? Mamman och Pappan bodde ju ”bara” i en lägenhet – och inget
gräs hade de därmed att klippa. Kunde det spela någon roll? Oavsett hur många
golv de hade att dammsuga!
Mamman och Pappan pratade med varandra och försökte förstå.
Varför får inte bästisar leka med varandra? De pratade till slut med Fröken och
berättade om den Lilla Flickan och hennes Bästis som aldrig fick leka med
varandra på fritiden. Men den snälla Fröken kunde bara bekräfta att Skolan inte
hade befogenheter att blanda sig i hur föräldrar och barn agerade utanför
skolan. Hon beklagade och föreslog att Mamman och Pappan skulle prata med Bästisens
föräldrar. Men ingen trodde det skulle göra någon skillnad.
Vad är det som har hänt och VARFÖR frågade sig Mamman och
Pappan många gånger! Och så en dag – föll allt på plats! Med skrämmande
tydlighet.
Det var en eftermiddag på skolgården. En dag med aktiviteter
som involverade skolans alla klasser. Massor av barn och föräldrar och kanske
både släkt och vänner. Och grannar och
skolpersonal. Då var Bästisens mamma ansvarig för någonting och pratade i en mikrofon
till alla barn och vuxna som var samlade. Liten och späd var hon där hon stod.
Med kort blont hår. Propert klädd och ett allvarligt ansikte. Men så helt
plötsligt, mitt i en paus, förvreds ansiktet i en hemsk grimas! Det var över på
en sekund. Så kom det igen! Ögonen kneps ihop, munnen liksom vreds i en kramp
där underkäken fortsatte längre ut åt sidan än överkäken. Halsmusklerna
stramades åt. Och igen och igen!
Händerna skakade med micken, men så lugnade sig ansiktet och mamman fortsatte
prata.
Då, efter flera års frågetecken var det som att svaret stod
skrivet i det krampande ansiktet. Bästisens mamma hade tics. Allvarliga tics!
Hon kanske till och med led av Tourettes syndrom och gick på medicin. Dessa
kramper i ansiktet dök kanske upp endast när hon var i en stressad situation –
som nu, när hon skulle prata med alla de samlade människorna under några
minuter.
Fler måste ha sett denna förvridning av ansiktet, även om Bästisens
mamma snabbt vände sig bort för att dölja de värsta grimaserna. Men vuxna som
vi är så säger vi inget – vi låtsas inte om det.
Men, här fanns ju svaret! Pusslet hade äntligen fallit till
ro och visade sin hemska bild. Bilden av en mamma som också hade varit en liten
flicka en gång. En liten flicka som kanske gjorde konstiga grimaser inför
klassen när hon skulle redovisa en uppgift. Hur klassen skrattade och retade
den lilla flickan, som dessutom var uppväxt på en liten ort ute i landet. Alla
på den orten visste säkert vem den grimaserande lilla flickan var. Rykten och
elakheter far som stormvindar – kanske var inte ens alla vuxna på orten så
snälla mot den lilla grimaserande flickan? Så ur pusslet framträder en tanig
kortväxt liten flicka som var mobbad för sina tics – och kanske andra
konstigheter också. En liten flicka som kanske hade ett helvete rent ut sagt,
genom hela sin skoltid. En liten flicka som blev svårt skadad under sin skoltid. Som flyttade från den lilla
orden så fort hennes korta små ben hade växt sig tillräckligt långa för att
våga ta det stora steget att flytta hemifrån. Bort från sina förövare. Och i
sitt skadade sinne växte sig kanske en tanke allt starkare: ”När jag får barn
ska de inte behöva utså samma helvete som jag fick! När jag får barn ska jag de
tillhöra de populäras skara. Det ska jag se till!”
Så den skadade lilla flickan växte upp till en skadad mamma.
Den skadade mamman fick två, till synes, normala barn – inga tics eller
grimaser eller andra konstigheter hade synts eller rapporterats genom åren.
Och vad gör en skadad mamma – som fortfarande lider av svåra
tics? Jo, hon gör ALLT för att hennes egen dotter ska bli en populär flicka i
klassen. Och i den planen ingår knappast att umgås med flickor som inte tillhör
de populäras skara. Och vars mammor inte heller tillhör de populäras skara.
Och då varken den Lilla Flickan eller hennes Mamma eller
Pappa tillhörde de populäras exklusiva lilla skara i klassen – så kunde man ju
bara inte umgås med dem! Den opopulära ställningen kunde ju smitta av sig – Gud
förbjude! Så då är det bättre att ringa till de populära mammorna och boka
lektid med deras populära döttrar. Man tvingar sin dotter på andras döttrar –
tills de till slut BLIR kompisar. Då säkerställer man att ens dotter också blir
populär. Och så kan man själv genomleva sin egen helvetiska barndom en gång
till, genom sin mera lyckliga dotter.
Som antagligen själv inte fattar någonting av vad som händer omkring
henne!
Men den Lilla Flickans Mamma hoppas att Bästisen en dag ska fråga
sin mamma – ”Mamma, varför slutade jag och den Lilla Flickan leka? Vi var ju
bästisar i flera år!” Då vill den Lilla Flickans Mamma vara där och höra den
skadade mammans förklaringar!
Så säg inte att bara barn är elaka – och mobbar varandra!
Eller att vuxna mobbar andra vuxna. Det finns mammor – före detta mobbade
mammor - som mobbar andras barn! Och det finns ingen instans som hanterar dessa
omständigheter. Det faller mellan myndigheterna så att säga.
Så vad hände med den Lilla Flickan då? Jodå, hon fick till
slut inse att hon tappat sin Bästis. Än idag kommer hon ihåg vad ledsen hon var
att Bästisen aldrig kunde leka på fritiden. Och vad arg hon var på Mamman och
Pappan som inte kunde få till det. Tills Mamman och Pappan en dag när hon
blivit äldre, berättade sanningen för den Lilla Flickan. En sanning som ingen
människa vill, eller ska behöva, höra – varken barn eller vuxen. ”Du var inte
tillräckligt populär i klassen för att Bästisen skulle få leka med dig!”
Men åren går – som tur är – och idag har den Lilla Flickan
många nya bästisar. Men den Lilla Flickan och Bästisen låtsas inte om varandra
när de ses – fast de fortfarande bor nära varandra.
Och den skadade mamman har kanske slutat klippa gräset och
dammsuga sina golv så ofta….
